Huvudet på spiken
Vi svenskar här i Pardubice har pratat många gånger om vad man saknar och många tycker nog att det är jobbigt när man inte kan göra sig förstådd och även när man klarar av att göra sig förstådd så är det tråkigt att inte kunna prata lite mer nyanserat eller vad man ska kalla det.
Härom dagen läste jag en intervju i en tidning med Annika von Hausswolff. Hade aldrig hört talas om henne men hon är fotograf och väldigt känd utanför Sverige. Hon har bott i Tyskland i flera år och när jag läste hennes intervju så tänkte jag att det är ju precis så jag känner! Här kommer några rader ur intervjun där hon just berättat att de flyttat hem till Sverige för de ville att livet skulle bli enklare:
-På vilket sätt var det tungt?
Först och främst språkligt. När vi flyttade kunde jag ingen tyska, min man fick ett ateljéstipendium. Och tyskarna talar ingen engelska. Att deala med myndigheter - och dagis! på knagglig tyska är ingen lek. Men idag är jag glad att jag har upplevt hur mycket ens modersmål betyder för själkänslan. Att kunna lägga till ett vänligt ord, ett skämt och inte minst kunna argumentera för sin sak. Allt det lilla extra i språket gör en till människa. Utan det blir man en trist typ.
Precis så känner jag, jag har bara inte kunnat sätta ord på det förut...
